Berättelser om kyrkor i Växjö stift
lista / karta Värnamo kommun
Rydaholms kyrka
Berättelser om kyrkor
i Växjö stift
lista
Rydaholms kyrka
Rydaholms kyrka är från 1100-talet, men byggdes om på 1700-talet, då det gamla långhuset ansågs alltför litet för socknens befolkning. Vid ombyggnaden behöll man det stora medeltida tornet som förmodligen byggdes i slutet av 1100-talet eller i början av 1200-talet, medan de dubbla spirorna tillkom drygt 100 år senare. När man byggde den nuvarande kyrkan återanvände man kvaderstenar från den gamla. En av dessa har ett rutmönster. En annan ett kryss.
Den skånske prästmannen och litteraturhistoriken Peter Wieselgren som verkade på 1800-talet hävdade att Rydaholm varit biskopssäte och stad, och då gått under namnet Ytterstad. Han ansågs sig på en runsten i kyrkan kunna utläsa att tornet och kyrkan uppförts år 1100 av Algot i Bor. Jag återkommer till Peter Wieselgren i slutet av den berättelse.
Helt klart är att församlingen till en början anslöts till Linköpings stift. Byn Lökaryd tillhörde kungaätten som under tidig medeltid var starkt knuten till biskopen av Linköping. Denne ville gentemot det framväxande Växjö stift markera att hans stift och makt sträckte sig ända hit. En bild av biskopen finns, jämte kyrkans skyddshelgon Sankt Mikael, utanpå tornet vid ljudöppningen mot söder.
Åtskilliga rester av de tidigare utsmyckningarna som prydde kyrkan finns också inmurade i södra vapenhuset. En av stenrelieferna föreställer Sankt Göran i striden med draken.
En annan relief på östra sidan av porten föreställer en ryttare som också är i strid med en drake. Tomatreliefen, som visar Tomas-tvivlaren och Kristus, och möjligen också en biskop, har kanske tidigare suttit över en dörr.
Det finns flera likheter med Lunds domkyrka. Till exempel pelare, kapitäl och valvbågar i tornet. Skillnaden är att man i Lund använt kalksten till bygget emedan man här i Rydaholm använde småländsk granit. Trots skillnaderna finns det alltså klara likheter i hur byggnadsstenen bearbetats.
Denna avbildning av Rydaholms kyrka är ur en karta från 1648 av Päder Jonsson Duuker. Det är den enda kända bilden av den medeltida kyrkan i sin helhet.
Utanför kyrkan finns den så kallade brudstenen, där brudpar skulle stå och mota hyllningar efter vigseln. På 1800-talet flyttades stens till materialboden, men flyttades ut på kyrkogården i slutet av 1920-talet. 2003 lyftes den fram till sin nuvarande plats och används åter av lyckliga brudpar, men även till att lägga blommor på när någon avliden ska kremeras.
I slutet av 1700-talet föreslog biskop Olof Wallin att man skulle riva kyrkan, då den blivit för liten för den stadigt växande församlingen. Trots prostester från sparsamma bönder genomdrevs också rivningen, men av ekonomiska skäl lät man tornet stå kvar, och man bestämde också att återanvända allt som gick att spara - vilket vi kan vara tacksamma för idag.
Det första som möter vår blick inne i kyrkorummet är förmodligen altartavlan, som visare den uppståndne och levande Herren, målad 1960 av konstnären Waldemar Lorentzon, känd som en del av Halmstadgruppen. Kristus slår upp himmelens portar och säger: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”
Den tidigare altaruppsatsen bestod av ett gyllene kors med svepduk och törnkrona, tillsammans med ”Ängeln på jordgloben” som tillverkades år 1865 av Jonas Jason. Han kom ursprungligen kom från Styckebo i södra delen av församlingen, och som hade arbetat som galjonssnidare i Karlshamn innan han på gamla dagar flyttade tillbaka till Styckebo.
Uppsatsen förvaras nu i det södra vapenhuset som fungerar som ett litet kyrkomuseum. Jag återkommer snart hit.
Kyrkans dopfunt som förmodligen är från 1200-talet anses vara av stort konstnärliga värde, och är förmodligen huggen av den så kallade Lekerydsmästaren.
Efter att under lång tid varit utflyttad på kyrkogården placerades den i vapenhuset, innan den åter fick sin plats inne i kyrkorummet. I de valvbågiga bildfälten på karet syns djurbilder och människofigurer,
Bland annat ser vi här martyren Sankt Laurentius med sitt halster.
Denna bild ska troligen föreställa ett lejon, en kristussymbol. Skulptören visste förmodligen inte hur ett lejon såg ut utan fantiserade efter eget huvud. Guds lamm, med Korsfanan är lätt att känna igen.
Och här ser vi pelikanen, som matar sina ungar med blod från sitt eget bröst – en symbol för Kristus som offrar sig för oss. Runt om dopfuntens fot finns en rad skägglösa människohuvuden i hög relief.
Predikstolen är i det närmaste identisk med den som finns i Svenarums kyrka här i Småland. Denna byggdes i slutet av 1700-talet av en lokal byggmästare vid namn Wennerholm, och kanske är han också upphovsman till denna predikstol.
Triumfkrucifixet i ek i tidiga gotisk stil som finns placerad på södra långhusväggen är daterad till 1200-talet och har förmodligen stått undangömt i tornet under lång tid.
Krucifixet visar stora likheter med ett krucifix som tidigare fanns i Gualövs kyrka i Skåne, men som nu finns på domkyrkomuseet i Lund. Krucifixet här i Rydaholms kyrka är dock inte komplett. Den krona som en gång prytt huvudet är borta.
På väggarna i kyrkorummet och i det västra vapenhuset finns ett antal begravnings- eller annvapen med vapensköldar över här över ätten Lilliesparre. Liksom över Lood, Riddestedt, Netherwood, Sparre och Ehrenphol.
De båda senare har sina vapensköldar på psalmnummertavlorna. Carl Gustaf Sparres vapen finns på den vänstra tavlan, och hans hustru Carolina Ehrepohls vapen på den högra. Paret bodde på Hjälmsänga herrgård under slutet av 1700-talet, och ligger båda begravda i den så kallade Sparregraven väster om kyrktornet.
Till höger i koret står en orgel som invigdes 1989, byggd av Ingvar Johansson, Västbo Orgelbyggeri i Långaryd.
Den nuvarande huvudorgeln är byggd i början av 1970-talet av Johannes Künkel men har ett antal pipor från en tidigare 1800-talsorgel.
Nu ska vi återvända till det lilla kyrkomuseet som finns i södra vapenhuset. Där finns bland annat den så kallade Rydaholmsalnen, redan på 1200-talet omtalat som småländskt normalmått, och som förvarades här i kyrkan.
Vid riksdagen i Norrköping 1604 bestämdes, att "alnen här i riket skall rättas efter Rydaholms aln". Karl IX lät göra en kopia av Rydaholmsalnen som hängdes upp i Stockholms rådhus som "rikslikare", som kom att gälla fram till år 1889.
Den urgamla Rydaholmsalnen hade sin plats här på det gamla långhusets dörr åt söder, men var försvunnen i slutet av 1700-talet. Det är alltså en kopia av detta urgamla alnmått som nu hänger i kyrkan.
I södra vapenhuset finns också vad man tror är en del av en äldre altaruppsats från början av 1700-talet, föreställande Kristi Himmelsfärd.
Från Rydaholms kyrka kommer även den ryktbara så kallade Rydaholmskistan, tillverkad före år 1200, och som nu finns på Statens Historiska Museum i Stockholm. På den rikt utsmyckade kistan, som tillverkades av en inhemsk konstfärdig smed, återger jaktscener ur legenden om Sankt Hubertus eller Sankt Eustachius, legender som var väl spridd i bygden genom cisterciensermunkarna i Nydala kloster.
När man berättar om Rydaholms kyrkan måste man också nämna Carl Emanuel Bexell som var kyrkoherde här under nära 50 år på 1800-talet. Bexell som ligger begravd preses till vänster om huvudingången till kyrkogården gjorde socknen till banbrytande för nykterhetsrörelsen i Sverige och redan på 1820-talet genom beslut på kyrkostämman i Rydaholm bildade Sveriges första nykterhetsförening.
Han skulle senare få en medkämpe och vän i prästen Peter Wieselgren som verkade i Skåne innan han blev domprost i Göteborg, och som jag berättade om tidigare.
Den skånske prästmannen och litteraturhistoriken Peter Wieselgren som verkade på 1800-talet hävdade att Rydaholm varit biskopssäte och stad, och då gått under namnet Ytterstad. Han ansågs sig på en runsten i kyrkan kunna utläsa att tornet och kyrkan uppförts år 1100 av Algot i Bor. Jag återkommer till Peter Wieselgren i slutet av den berättelse.
Helt klart är att församlingen till en början anslöts till Linköpings stift. Byn Lökaryd tillhörde kungaätten som under tidig medeltid var starkt knuten till biskopen av Linköping. Denne ville gentemot det framväxande Växjö stift markera att hans stift och makt sträckte sig ända hit. En bild av biskopen finns, jämte kyrkans skyddshelgon Sankt Mikael, utanpå tornet vid ljudöppningen mot söder.
Åtskilliga rester av de tidigare utsmyckningarna som prydde kyrkan finns också inmurade i södra vapenhuset. En av stenrelieferna föreställer Sankt Göran i striden med draken.
En annan relief på östra sidan av porten föreställer en ryttare som också är i strid med en drake. Tomatreliefen, som visar Tomas-tvivlaren och Kristus, och möjligen också en biskop, har kanske tidigare suttit över en dörr.
Det finns flera likheter med Lunds domkyrka. Till exempel pelare, kapitäl och valvbågar i tornet. Skillnaden är att man i Lund använt kalksten till bygget emedan man här i Rydaholm använde småländsk granit. Trots skillnaderna finns det alltså klara likheter i hur byggnadsstenen bearbetats.
Denna avbildning av Rydaholms kyrka är ur en karta från 1648 av Päder Jonsson Duuker. Det är den enda kända bilden av den medeltida kyrkan i sin helhet.
Utanför kyrkan finns den så kallade brudstenen, där brudpar skulle stå och mota hyllningar efter vigseln. På 1800-talet flyttades stens till materialboden, men flyttades ut på kyrkogården i slutet av 1920-talet. 2003 lyftes den fram till sin nuvarande plats och används åter av lyckliga brudpar, men även till att lägga blommor på när någon avliden ska kremeras.
I slutet av 1700-talet föreslog biskop Olof Wallin att man skulle riva kyrkan, då den blivit för liten för den stadigt växande församlingen. Trots prostester från sparsamma bönder genomdrevs också rivningen, men av ekonomiska skäl lät man tornet stå kvar, och man bestämde också att återanvända allt som gick att spara - vilket vi kan vara tacksamma för idag.
Det första som möter vår blick inne i kyrkorummet är förmodligen altartavlan, som visare den uppståndne och levande Herren, målad 1960 av konstnären Waldemar Lorentzon, känd som en del av Halmstadgruppen. Kristus slår upp himmelens portar och säger: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”
Den tidigare altaruppsatsen bestod av ett gyllene kors med svepduk och törnkrona, tillsammans med ”Ängeln på jordgloben” som tillverkades år 1865 av Jonas Jason. Han kom ursprungligen kom från Styckebo i södra delen av församlingen, och som hade arbetat som galjonssnidare i Karlshamn innan han på gamla dagar flyttade tillbaka till Styckebo.
Uppsatsen förvaras nu i det södra vapenhuset som fungerar som ett litet kyrkomuseum. Jag återkommer snart hit.
Kyrkans dopfunt som förmodligen är från 1200-talet anses vara av stort konstnärliga värde, och är förmodligen huggen av den så kallade Lekerydsmästaren.
Efter att under lång tid varit utflyttad på kyrkogården placerades den i vapenhuset, innan den åter fick sin plats inne i kyrkorummet. I de valvbågiga bildfälten på karet syns djurbilder och människofigurer,
Bland annat ser vi här martyren Sankt Laurentius med sitt halster.
Denna bild ska troligen föreställa ett lejon, en kristussymbol. Skulptören visste förmodligen inte hur ett lejon såg ut utan fantiserade efter eget huvud. Guds lamm, med Korsfanan är lätt att känna igen.
Och här ser vi pelikanen, som matar sina ungar med blod från sitt eget bröst – en symbol för Kristus som offrar sig för oss. Runt om dopfuntens fot finns en rad skägglösa människohuvuden i hög relief.
Predikstolen är i det närmaste identisk med den som finns i Svenarums kyrka här i Småland. Denna byggdes i slutet av 1700-talet av en lokal byggmästare vid namn Wennerholm, och kanske är han också upphovsman till denna predikstol.
Triumfkrucifixet i ek i tidiga gotisk stil som finns placerad på södra långhusväggen är daterad till 1200-talet och har förmodligen stått undangömt i tornet under lång tid.
Krucifixet visar stora likheter med ett krucifix som tidigare fanns i Gualövs kyrka i Skåne, men som nu finns på domkyrkomuseet i Lund. Krucifixet här i Rydaholms kyrka är dock inte komplett. Den krona som en gång prytt huvudet är borta.
På väggarna i kyrkorummet och i det västra vapenhuset finns ett antal begravnings- eller annvapen med vapensköldar över här över ätten Lilliesparre. Liksom över Lood, Riddestedt, Netherwood, Sparre och Ehrenphol.
De båda senare har sina vapensköldar på psalmnummertavlorna. Carl Gustaf Sparres vapen finns på den vänstra tavlan, och hans hustru Carolina Ehrepohls vapen på den högra. Paret bodde på Hjälmsänga herrgård under slutet av 1700-talet, och ligger båda begravda i den så kallade Sparregraven väster om kyrktornet.
Till höger i koret står en orgel som invigdes 1989, byggd av Ingvar Johansson, Västbo Orgelbyggeri i Långaryd.
Den nuvarande huvudorgeln är byggd i början av 1970-talet av Johannes Künkel men har ett antal pipor från en tidigare 1800-talsorgel.
Nu ska vi återvända till det lilla kyrkomuseet som finns i södra vapenhuset. Där finns bland annat den så kallade Rydaholmsalnen, redan på 1200-talet omtalat som småländskt normalmått, och som förvarades här i kyrkan.
Vid riksdagen i Norrköping 1604 bestämdes, att "alnen här i riket skall rättas efter Rydaholms aln". Karl IX lät göra en kopia av Rydaholmsalnen som hängdes upp i Stockholms rådhus som "rikslikare", som kom att gälla fram till år 1889.
Den urgamla Rydaholmsalnen hade sin plats här på det gamla långhusets dörr åt söder, men var försvunnen i slutet av 1700-talet. Det är alltså en kopia av detta urgamla alnmått som nu hänger i kyrkan.
I södra vapenhuset finns också vad man tror är en del av en äldre altaruppsats från början av 1700-talet, föreställande Kristi Himmelsfärd.
Från Rydaholms kyrka kommer även den ryktbara så kallade Rydaholmskistan, tillverkad före år 1200, och som nu finns på Statens Historiska Museum i Stockholm. På den rikt utsmyckade kistan, som tillverkades av en inhemsk konstfärdig smed, återger jaktscener ur legenden om Sankt Hubertus eller Sankt Eustachius, legender som var väl spridd i bygden genom cisterciensermunkarna i Nydala kloster.
När man berättar om Rydaholms kyrkan måste man också nämna Carl Emanuel Bexell som var kyrkoherde här under nära 50 år på 1800-talet. Bexell som ligger begravd preses till vänster om huvudingången till kyrkogården gjorde socknen till banbrytande för nykterhetsrörelsen i Sverige och redan på 1820-talet genom beslut på kyrkostämman i Rydaholm bildade Sveriges första nykterhetsförening.
Han skulle senare få en medkämpe och vän i prästen Peter Wieselgren som verkade i Skåne innan han blev domprost i Göteborg, och som jag berättade om tidigare.
